Heja Gagne

När Jon Rosling berättade för laget om sina framtidsplaner, tror jag många av oss tvivlade på att en sådan resa var möjlig. Jon Rosling skulle packa sin cykel med en sovsäck, karta och lite kontanter – sedan skulle äventyret börja.  Målet var Kroatien. Tobbe Back började genast prata skavsår, Macke Rosén tog en powernap, Pär berättade om huliganer från södra Sverige, Gabbe Rosén tog en powernap och jag själv satt likt katten i Shrek och tittade upp på Jon. Fan vad coolt, tänkte jag.

Måns och Erik berättade genast om deras cykelsemester till norra Sibirien. De berättade hur de jagade harar och fåglar med boomeranger, grävde ner sig i kapslar för att överleva kylan och hur de byggde om sina cyklar för att ta sig fram över den vidriga snön. Axel Lingestål såg helt berusad ut. Han hade aldrig hört något liknande.

För ungefär 44 dagar sedan, en timme, 23 minuter och 10 sekunder sedan stod Jon Rosling framför cykeln. Han hade skapat en resedagbok med profilnamnet ”knullhuvud”. Jag tänkte självklart gå in och kolla, men kom aldrig riktigt fram till sidan. Det verkade som att jag skrev fel i sökfältet. Jon hann hela vägen till norra Tyskland innan jag av misstag råkade missa mitt ”n” och skrev ordet ”kullhuvud”.  Jag kom äntligen in på profilen. Vad jag förstod av hans resedagbok skulle han träffa en galen belgare i Bryssel. Det handlade alltså om 1657 km ensam efter vägen.

Jon, ensam som han var, blev rånad under resan. Ge mig plånboken, hade rånaren sagt. Jon hade garvat. Det finns i det läget två olika typer av människor. Är rånaren en idiot hugger han ner Jon på plats, tar plånboken och sen är det adios amigos med Mr. Rosling. Men rånaren var av den lite mjukare kalibern. Han blev så ställd av Jon, som gick från garv till att asgarva, att rånaren gav upp. Rånaren sprang därifrån. Att Jon senare under kvällen blev så full att han slarvade bort sin telefon är en helt annan sak.

Jag började förstå att han hette ”kullhuvud” ungefär samtidigt som Jon fattade att han numera inte kunde ringa hem till mamma om han ramlade på cykeln. Korta, men vassa inlägg, började därför rasa in på resedagboken i ett desperat försök att få lite kontakt med omvärlden. Nästan så att redaktionen funderade på att finansiera hela resan för Jons kreativitet i inläggen.

Plötsligt hände något. Jon och hans galna belgare slutade skriva inlägg söder om öldrickarstaden München. Alla trodde Jon var död. Vi i laget hade begravning, Kullern SR hissade flagg, Tobbe Back gick inte ut på 9 dagar.  Inte ens Facebook fick någon bekräftelse från Jon. Men sedan hände det som ingen trodde var möjligt. Jon återuppstod.

” Fyra veckor och tre dagar av blod, svett och tårar ar over, nu har vi kysst Kroatiens jord!”

Vi jublade av glädje. Vi blev otroligt glada över att Jon mådde bra. Men gladast var vi över att vi hade ännu en anledning att ha lagfest för att fira att Jon mådde bra. Hysterisk lagfest förresten.

Jon sågs av Siljansnäsmaffian på systembolaget i lördags. Skäggig och sexig var han tydligen. Men på måndagen var det arbetsvecka och till Gagnefs träningar kommer man tydligen prydd och proper. Jag var i extas efter alla mina veckor som stammis på resedagboken. Men det framkom ganska fort när jag frågade hur långt han cyklade, att han hade fuskat. 350 mil ungefär, sa han. Men jag åkte tåg i drygt 50 mil och sen flög jag hem.

Jag upprepar. ”MEN JAG ÅKTE TÅG I 50 MIL OCH SEN FLÖG JAG HEM!”

Utan vidare tappade jag all respekt för Jon. Min hjälte var inte längre min hjälte. Alla vet ju att på ett tåg sitter man still. Dessutom flög han hem? Det är ju hemresan som är grejen. Alla vet ju hur kartan ser ut. Ner till Kroatien är väl inga problem? Det är ju bara nedförsbacke!

Du får göra om detta Jon, så jag kan se upp till dig igen!


På återseende

/ NB 18