Heja Gagne

Som sades i Scarface 1983 ”Say hello to my little friend!” Jag syftar givetvis på min fellow - Tobias Back.

1989, året som luktade toalett. George Bush blev president, Irans andliga ledare behandlade profeten Mohammed respektlöst, Globen invigdes, Roxette toppade världen med hitten ”The look”, Burma byter namn till Myanmar, Christer Pettersson döms för mordet på Palme men frikänns samma år, en skogsbrand härjar i Kanada och Tobbe Back föddes.

Min lilla Fellow föddes i ett grått Sverige, i ett grått Gagnef, i ett grått hus, i en grå källare, på en svartvit film. Livet var redan från start väldigt enkelt för Tobias Back. Han fick maten serverad och sängen bäddad. När han några år senare började sitt enkla liv på kyrkskolan i Gagnef var han inte alls förberedd på det hårda livet som låg framför honom. På Gagnefs uterink fick ”den lille mannen” dagligen smaka på 88:ornas svettiga tacklingar. Detta gav honom, förutom blåmärken, blåtiror och stenskott på pappas bil, oerhört kvicka fötter. När tvillingarna Rosén, som på den tiden precis hade genomgått en behandling för sina siamesiska besvär, försökte tvinga med Tobbe ”kvicken” Back på en fotbollsträning var han väldigt skeptisk. 88:orna hade precis slutat på Kyrkskolan och Tobias hade längtat efter det tillfället att känna sig störst på skolan. Varför ge upp detta perfekta scenario för att spela fotboll?

Det dröjde inte länge innan Erik Ax började på Särskolan, till höger om kyrkskolan i Gagnef. Peter Ax, coach for the juniorlaget, skulle hämta sonen men fick syn på någonting helt annat. En liten pojke i pottfrisyr och hängselbrallor. En liten jävel som var duktig på att kicka bollen på låret. Hela 54 stycken! Räknade Coach Ax.  Peter släppte all fokus på en förvirrad Erik Ax som nu ranglade ut till parkeringen. Eriks smeknamn ”Servitrisen”, var redan då befogat. Erik, som tyvärr inte fattade någonting på den tiden, hoppade in i en annan bil och åkte iväg. Men det är en annan historia..

Peter hade fortfarande siktet på Tobias Back. Men det tycktes omöjligt att få med ”den lille mannen” i laget. Det dröjde tills Ingemar ”Ingo” Eriksson kom till laget med sin stora plånbok som Tobias fann kärleken till fotbollen. Tobias Back kunde nu försörja hela sin familj och hade därför en anledning att spela fotboll.

Tobias ställde fruktansvärda krav på klubben redan som 11 åring. Han skulle vara lagkapten, han skulle ha en veckolön som motsvarade Östansbos årsomsättning, han skulle få komma när han ville och givetvis skulle han vara den bäst betalda spelaren i hela Gagnef. Ingo ville nog säga nej, men tyvärr läste han inte kontraktet som han skrev under.

Idag hotas klubben av konkurs. Ekonomin gick åt helvete när Viktor Lundin och Jakob Johansson kom till klubben. Dessutom har Östansbo fått ett politiskt stöd för sin verksamhet och spenderar pengar hur som helst för tillfället.

”Vi tvingades höja Tobias Backs lön ytterligare eftersom vi har värvat två riktigt pengakåta jävlar!” Säger Sportchefen.

Vi tackar därmed Tobias Back för att ekonomin är dålig och för att vi måste jobba på Peace & Love under midsommarhelgen. 


På återseende.

/ NB 18

Per har ansat skägget, Peter har preparerat håret med Head & Shoulders volume boost, Andy har inte petat näsan på två dagar och Thor Andersson har låtit grannskapets alla vuxna män över 24 bast kasta sten på honom två gånger denna vecka. Varje själ i Gagne är lite extra taggad, varje spelare i de grönvita är lite mer förbannad. Det är med andra ord dags för revansch efter den illaluktande förlusten vi åkte på i söndags.

De senaste dagarna har varit omtumlande för Gagne. I söndags åkte vi som sagt på en tung torsk mot Östansbo, någon som var lika väntat som att Chelsea skulle klara av nytt kontrakt i PL. Helt jävla ofattbart med andra ord. Veckans stora snackis har dock inte varit den snörpliga torsken i söndags, nej den stora nyheten denna vecka är att en legend inom Gagne har gjort come back! Senast han spelade i Gagnef var undertecknad ett 16-årigt pubislöst blåbär, vid den tiden var legenden Johan ”Limpan” Linnaeus 2.26 meter lång och vägde mellan 170 och 180 kilo. Nu fyra år senare har detta monster bara krymp marginellt och visade direkt upp på träningen senast vem som bestämmer över sista tredjedelen. Mäktigt och ärofyllt att se en stjärna återuppstå och hela Gagne hälsar mannen som lärde mig hur man bäst får bort smärtan från en pungkross(man sätter sig på huk och dunkar ner stjärten i backen, nästan som att man dunkar ner kulorna i påsen igen) och berättade om svenska friidrottselitens sexvanor välkommen tillbaka!

Tunabro kommer med en torsk mot Husby i ryggen och det ryktas om att lagets stjärna Robban Thenander ska spela i blöja då risken för läckage när man möter Emil ”Thor” Andersson är påtaglig. Jag klandrar honom då inte i alla fall, även om det annars är allmänt känt att Robban är en riktig fegis.

Laget:

Griffin Pettersson
Mr. Blanck
Kullern Jr.
Thor
Fanjunkare Karls
Lundin Sr.
Mr. Beach
Bengan”Bengan”Bengan
Mora-Nisse Bergfors
Generalen
Erik Ax
Stickans Pöjk
Jag Ullman
Gösta-Abdou Ejebari
Tvilling nr.2

Värt att notera är det faktum att Generalen Dyrsmeds är tillbaka, om frugan hans kommer och tittar har dock lite med vädret att göra. Lägg också märke till att Emil Göras missar matchen. Detta på grund av förslitningsskador i högeraxeln efter att han stått och viftat med tröjan över huvudet på en bardisk i Ayia Napa varje kväll den senaste veckan.

Jag tror på en välspelad match där två spelvilliga lag kommer hålla bollen efter backen. Varva detta med den kamp som uppstår två revanschsugna lag emellan och jag förstår mig inte på er vilsna själar som inte kommer till Ängsholn och tittar. En tippning försöker jag mig inte på idag men ska jag säga någonting annat av vikt ska det nämnas att det fortfarande är lite för kallt för att bada i älven.

Gagne – Tunabro

Plats: Ängsholn

Tid:19.00

Pyroteknik: Bengaliska eldar ej beviljat från SvFF – tomtebloss är däremot okej

Pausunderhållning: Ingemar Eriksson håller nybörjarkurs i salsa

Väl mött och Heja Gagne!

Hejagagne.blogg.se ber om ursäkt för torkan de senaste dagarna. Detta har inte varit pga skrivkramp utan pga tekniska fel från våra chefer www.blogg.se. Gnäll på dom om det ska gnällas. Vi öppnar butiken som vi stängde den. oerhört snyggt såklart! Grattis Olivia "Dr.Evil" Söderström, du är först ut i damlaget med en intervju!



Ängsholns näst farligaste person och i särklass ondaste. Lägg där till att personen i fråga skjuter hårdast norr om Nilen, skrattar filmen igenom när hon tittar på Titanic och äter sin kyckling rå. Dagens intervjuoffer kan inte vara någon annan än Olivia ”Dr.Evil” Söderström.

Till att börja med, hela din släkt är full av hockeyspelare så som din morfar Dan och dina morbröder Fredrik och Johan Söderström. Hur kommer det sig att det blev fotboll för dig?

-          När jag redan som 7-åring fick vara med mina morbröder och spela landhockey förstod jag vilken typ av människor som höll på med den sporten. Inte nog med att jag fick spela ensam mot Johan och Fredrik, dessutom började Johan gråta varje gång vi möttes i en närkamp och när jag senare fick reda på att han nallade av mitt smink och satt ned när han kissade förstod jag att hockeyn bara skulle göra mig till en första klassens fjolla.

Att det blev fotbollen förstår vi med andra ord nu, men varför blev det Gagnef?

-          Som alla andra gick jag hit på grund av de varma duscharna. Bättre leverans på varmvatten får man leta efter, dessutom var skaderisken för hög i Leksands dam- och herrlag för att jag skulle få fortsätta. Det är allmänt känt att Martin Berg aldrig vågade vara på plan samtidigt som mig.

Men han spelade ju i Gagnef när du kom hit?

-          Jag släpper aldrig en fegis ur sikte.

Undertecknad tar av sig hatten, spelar Empire Of The Sun på Spotify och applåderar, härlig inställning Olivia! Men väl i Gagne, hur har säsongen artat sig såhär långt?

-          Jodå, 3 vinster och två oavgjorde får ses som helt okej!

Din insats?

-          Jag spelar ju i backlinjen och vi har inte torskat en match än. Kanske inte ska säga att det är tack vara mig… men det är det.

Nästa match möter ni Avesta, vad har du att säga om den matchen?

-          Vad hette de sa du?

Avesta.

-          Det finns nog ben att sparka sönder där också ska du se.

Med den inställningen kommer nog herrlagets galning Thor snart att fria, vad har du att säga om just Emil ”Thor” Andersson?

-          Kul att du frågar. Han är faktiskt en av de två personer som jag är rädd för.

Vem är den andra?

-          Det är någon jävel som står och tittar mig rakt i ögonen när jag är i badrummet och tvättar händerna.

Okej, jag tror alla fattar. På tal om Emil och spelare i vårt lag, det sägs att ni har smeknamn för vissa spelare, berätta!

-          Ni har ju Erik Ax som allmänt går under namnet ”Servitrisen” eller ”Anders Svensson Jr.”. Vi brukar prata om honom som ”Killen(?) som gav frökenheten ett nytt ansikte”

Det var hårda ord, har du inget snällt att säga om honom?

-          Jo visst. Fröken Ax är riktigt snabb och har bra skott, men skulle han möta mig i en duell skulle ljudet av krossat ben höras hela vägen till Stenungsund.

Till sist, vad är det bästa och sämsta med Gagne Och hur går det för er i årets division 3?

-          Det bästa är att Jakob Johansson går i bar överkropp så ofta, det sämsta är att du också gör det.  Som svar på sista frågan är det bara att konstatera att vi kommer vinna trean lika lätt som jag spöar upp mina morbröder. Det ska bli riktigt roligt att spela tvåan nästa år!

I och med det tackar vi Olivia ”Dr.Evil” Söderström för hennes raka svar och hoppas på framtida segrar och fortsatt vackert väder!

Olivia, we salute you!

Heja Gagne!

Måns Ullman

När Jon Rosling berättade för laget om sina framtidsplaner, tror jag många av oss tvivlade på att en sådan resa var möjlig. Jon Rosling skulle packa sin cykel med en sovsäck, karta och lite kontanter – sedan skulle äventyret börja.  Målet var Kroatien. Tobbe Back började genast prata skavsår, Macke Rosén tog en powernap, Pär berättade om huliganer från södra Sverige, Gabbe Rosén tog en powernap och jag själv satt likt katten i Shrek och tittade upp på Jon. Fan vad coolt, tänkte jag.

Måns och Erik berättade genast om deras cykelsemester till norra Sibirien. De berättade hur de jagade harar och fåglar med boomeranger, grävde ner sig i kapslar för att överleva kylan och hur de byggde om sina cyklar för att ta sig fram över den vidriga snön. Axel Lingestål såg helt berusad ut. Han hade aldrig hört något liknande.

För ungefär 44 dagar sedan, en timme, 23 minuter och 10 sekunder sedan stod Jon Rosling framför cykeln. Han hade skapat en resedagbok med profilnamnet ”knullhuvud”. Jag tänkte självklart gå in och kolla, men kom aldrig riktigt fram till sidan. Det verkade som att jag skrev fel i sökfältet. Jon hann hela vägen till norra Tyskland innan jag av misstag råkade missa mitt ”n” och skrev ordet ”kullhuvud”.  Jag kom äntligen in på profilen. Vad jag förstod av hans resedagbok skulle han träffa en galen belgare i Bryssel. Det handlade alltså om 1657 km ensam efter vägen.

Jon, ensam som han var, blev rånad under resan. Ge mig plånboken, hade rånaren sagt. Jon hade garvat. Det finns i det läget två olika typer av människor. Är rånaren en idiot hugger han ner Jon på plats, tar plånboken och sen är det adios amigos med Mr. Rosling. Men rånaren var av den lite mjukare kalibern. Han blev så ställd av Jon, som gick från garv till att asgarva, att rånaren gav upp. Rånaren sprang därifrån. Att Jon senare under kvällen blev så full att han slarvade bort sin telefon är en helt annan sak.

Jag började förstå att han hette ”kullhuvud” ungefär samtidigt som Jon fattade att han numera inte kunde ringa hem till mamma om han ramlade på cykeln. Korta, men vassa inlägg, började därför rasa in på resedagboken i ett desperat försök att få lite kontakt med omvärlden. Nästan så att redaktionen funderade på att finansiera hela resan för Jons kreativitet i inläggen.

Plötsligt hände något. Jon och hans galna belgare slutade skriva inlägg söder om öldrickarstaden München. Alla trodde Jon var död. Vi i laget hade begravning, Kullern SR hissade flagg, Tobbe Back gick inte ut på 9 dagar.  Inte ens Facebook fick någon bekräftelse från Jon. Men sedan hände det som ingen trodde var möjligt. Jon återuppstod.

” Fyra veckor och tre dagar av blod, svett och tårar ar over, nu har vi kysst Kroatiens jord!”

Vi jublade av glädje. Vi blev otroligt glada över att Jon mådde bra. Men gladast var vi över att vi hade ännu en anledning att ha lagfest för att fira att Jon mådde bra. Hysterisk lagfest förresten.

Jon sågs av Siljansnäsmaffian på systembolaget i lördags. Skäggig och sexig var han tydligen. Men på måndagen var det arbetsvecka och till Gagnefs träningar kommer man tydligen prydd och proper. Jag var i extas efter alla mina veckor som stammis på resedagboken. Men det framkom ganska fort när jag frågade hur långt han cyklade, att han hade fuskat. 350 mil ungefär, sa han. Men jag åkte tåg i drygt 50 mil och sen flög jag hem.

Jag upprepar. ”MEN JAG ÅKTE TÅG I 50 MIL OCH SEN FLÖG JAG HEM!”

Utan vidare tappade jag all respekt för Jon. Min hjälte var inte längre min hjälte. Alla vet ju att på ett tåg sitter man still. Dessutom flög han hem? Det är ju hemresan som är grejen. Alla vet ju hur kartan ser ut. Ner till Kroatien är väl inga problem? Det är ju bara nedförsbacke!

Du får göra om detta Jon, så jag kan se upp till dig igen!


På återseende

/ NB 18