Heja Gagne

Som sades i Scarface 1983 ”Say hello to my little friend!” Jag syftar givetvis på min fellow - Tobias Back.

1989, året som luktade toalett. George Bush blev president, Irans andliga ledare behandlade profeten Mohammed respektlöst, Globen invigdes, Roxette toppade världen med hitten ”The look”, Burma byter namn till Myanmar, Christer Pettersson döms för mordet på Palme men frikänns samma år, en skogsbrand härjar i Kanada och Tobbe Back föddes.

Min lilla Fellow föddes i ett grått Sverige, i ett grått Gagnef, i ett grått hus, i en grå källare, på en svartvit film. Livet var redan från start väldigt enkelt för Tobias Back. Han fick maten serverad och sängen bäddad. När han några år senare började sitt enkla liv på kyrkskolan i Gagnef var han inte alls förberedd på det hårda livet som låg framför honom. På Gagnefs uterink fick ”den lille mannen” dagligen smaka på 88:ornas svettiga tacklingar. Detta gav honom, förutom blåmärken, blåtiror och stenskott på pappas bil, oerhört kvicka fötter. När tvillingarna Rosén, som på den tiden precis hade genomgått en behandling för sina siamesiska besvär, försökte tvinga med Tobbe ”kvicken” Back på en fotbollsträning var han väldigt skeptisk. 88:orna hade precis slutat på Kyrkskolan och Tobias hade längtat efter det tillfället att känna sig störst på skolan. Varför ge upp detta perfekta scenario för att spela fotboll?

Det dröjde inte länge innan Erik Ax började på Särskolan, till höger om kyrkskolan i Gagnef. Peter Ax, coach for the juniorlaget, skulle hämta sonen men fick syn på någonting helt annat. En liten pojke i pottfrisyr och hängselbrallor. En liten jävel som var duktig på att kicka bollen på låret. Hela 54 stycken! Räknade Coach Ax.  Peter släppte all fokus på en förvirrad Erik Ax som nu ranglade ut till parkeringen. Eriks smeknamn ”Servitrisen”, var redan då befogat. Erik, som tyvärr inte fattade någonting på den tiden, hoppade in i en annan bil och åkte iväg. Men det är en annan historia..

Peter hade fortfarande siktet på Tobias Back. Men det tycktes omöjligt att få med ”den lille mannen” i laget. Det dröjde tills Ingemar ”Ingo” Eriksson kom till laget med sin stora plånbok som Tobias fann kärleken till fotbollen. Tobias Back kunde nu försörja hela sin familj och hade därför en anledning att spela fotboll.

Tobias ställde fruktansvärda krav på klubben redan som 11 åring. Han skulle vara lagkapten, han skulle ha en veckolön som motsvarade Östansbos årsomsättning, han skulle få komma när han ville och givetvis skulle han vara den bäst betalda spelaren i hela Gagnef. Ingo ville nog säga nej, men tyvärr läste han inte kontraktet som han skrev under.

Idag hotas klubben av konkurs. Ekonomin gick åt helvete när Viktor Lundin och Jakob Johansson kom till klubben. Dessutom har Östansbo fått ett politiskt stöd för sin verksamhet och spenderar pengar hur som helst för tillfället.

”Vi tvingades höja Tobias Backs lön ytterligare eftersom vi har värvat två riktigt pengakåta jävlar!” Säger Sportchefen.

Vi tackar därmed Tobias Back för att ekonomin är dålig och för att vi måste jobba på Peace & Love under midsommarhelgen. 


På återseende.

/ NB 18

När Jon Rosling berättade för laget om sina framtidsplaner, tror jag många av oss tvivlade på att en sådan resa var möjlig. Jon Rosling skulle packa sin cykel med en sovsäck, karta och lite kontanter – sedan skulle äventyret börja.  Målet var Kroatien. Tobbe Back började genast prata skavsår, Macke Rosén tog en powernap, Pär berättade om huliganer från södra Sverige, Gabbe Rosén tog en powernap och jag själv satt likt katten i Shrek och tittade upp på Jon. Fan vad coolt, tänkte jag.

Måns och Erik berättade genast om deras cykelsemester till norra Sibirien. De berättade hur de jagade harar och fåglar med boomeranger, grävde ner sig i kapslar för att överleva kylan och hur de byggde om sina cyklar för att ta sig fram över den vidriga snön. Axel Lingestål såg helt berusad ut. Han hade aldrig hört något liknande.

För ungefär 44 dagar sedan, en timme, 23 minuter och 10 sekunder sedan stod Jon Rosling framför cykeln. Han hade skapat en resedagbok med profilnamnet ”knullhuvud”. Jag tänkte självklart gå in och kolla, men kom aldrig riktigt fram till sidan. Det verkade som att jag skrev fel i sökfältet. Jon hann hela vägen till norra Tyskland innan jag av misstag råkade missa mitt ”n” och skrev ordet ”kullhuvud”.  Jag kom äntligen in på profilen. Vad jag förstod av hans resedagbok skulle han träffa en galen belgare i Bryssel. Det handlade alltså om 1657 km ensam efter vägen.

Jon, ensam som han var, blev rånad under resan. Ge mig plånboken, hade rånaren sagt. Jon hade garvat. Det finns i det läget två olika typer av människor. Är rånaren en idiot hugger han ner Jon på plats, tar plånboken och sen är det adios amigos med Mr. Rosling. Men rånaren var av den lite mjukare kalibern. Han blev så ställd av Jon, som gick från garv till att asgarva, att rånaren gav upp. Rånaren sprang därifrån. Att Jon senare under kvällen blev så full att han slarvade bort sin telefon är en helt annan sak.

Jag började förstå att han hette ”kullhuvud” ungefär samtidigt som Jon fattade att han numera inte kunde ringa hem till mamma om han ramlade på cykeln. Korta, men vassa inlägg, började därför rasa in på resedagboken i ett desperat försök att få lite kontakt med omvärlden. Nästan så att redaktionen funderade på att finansiera hela resan för Jons kreativitet i inläggen.

Plötsligt hände något. Jon och hans galna belgare slutade skriva inlägg söder om öldrickarstaden München. Alla trodde Jon var död. Vi i laget hade begravning, Kullern SR hissade flagg, Tobbe Back gick inte ut på 9 dagar.  Inte ens Facebook fick någon bekräftelse från Jon. Men sedan hände det som ingen trodde var möjligt. Jon återuppstod.

” Fyra veckor och tre dagar av blod, svett och tårar ar over, nu har vi kysst Kroatiens jord!”

Vi jublade av glädje. Vi blev otroligt glada över att Jon mådde bra. Men gladast var vi över att vi hade ännu en anledning att ha lagfest för att fira att Jon mådde bra. Hysterisk lagfest förresten.

Jon sågs av Siljansnäsmaffian på systembolaget i lördags. Skäggig och sexig var han tydligen. Men på måndagen var det arbetsvecka och till Gagnefs träningar kommer man tydligen prydd och proper. Jag var i extas efter alla mina veckor som stammis på resedagboken. Men det framkom ganska fort när jag frågade hur långt han cyklade, att han hade fuskat. 350 mil ungefär, sa han. Men jag åkte tåg i drygt 50 mil och sen flög jag hem.

Jag upprepar. ”MEN JAG ÅKTE TÅG I 50 MIL OCH SEN FLÖG JAG HEM!”

Utan vidare tappade jag all respekt för Jon. Min hjälte var inte längre min hjälte. Alla vet ju att på ett tåg sitter man still. Dessutom flög han hem? Det är ju hemresan som är grejen. Alla vet ju hur kartan ser ut. Ner till Kroatien är väl inga problem? Det är ju bara nedförsbacke!

Du får göra om detta Jon, så jag kan se upp till dig igen!


På återseende

/ NB 18

Dagens schema:

Samling med laget på Bosporen för en redig lunch kl. 13.00. Vidare följer laget med hem till undertecknad.  Micke P ska städa och vi andra ska vänta in det fallande regnet över dagisets bakgård. Tåget går sedan till Blanks Café för matchen Manchester United - Messi. Efter det brukar det visa sig vart vi hamnar. Men oftast går alla hem för att dyka upp till söndagsträningen utvilade och friska.

 Adam skrev att Måns Ullman föddes med solbrilorna på. Men jag som faktiskt var där kan intyga att Gagnsingtröjan, svettig och äcklig som den var, även den satt på sin plats. Du hade kärlek för nummer 6 redan då.

Du är en av de trognaste spelarna i detta lag. Bör nämnas att du inte kommer i närheten av Erik Ax. Killen har ju faktiskt tatuerat in Gagnefemblemet likt en äcklig tramp stamp. Mest trogen är ändå Mattias Wiklöf. Mattias som egentligen inte har några som helst anknytningar till klubben, tvingade med Adam Gradén på gårdagens bortamatch mot Mora FK. 22 mil en riktigt regnig fredagskväll, inga problem! Att Wiklöf dessutom överröstade Moraklacken på Prästholmens IP är mäktigare än själva matchen.

"Sluta spela hit och dit, fjäska för domaren istället, han är gratis han."

Måns har alltså medverkat i klubben sedan big bang. Han är spelaren som Ingo har placerat på "wall of fame" eftersom Måns, efter alla sina trogna år, genererat så mycket pengar till klubben genom medlemsavgifter och aktivitetsavgifter. Ändå verkar han ha missat det fakta att när Gagnef har lagfest, då åker man inte bort.

Nämn ett datum om lagfest för Jerk Sjöberg och han flyger hem från Umeå. Likaså gör Joel "Yxan" Arnberg, fast han går från Linköping - för det är lite coolare. När tvillingarna Rosén var i Australien och surfade 2010 flög dem tur och retur över hela jordklotet inte bara en gång, utan tre, för att medverka på våra lagfester.

Men Måns Ullman, svärmorsdrömmen som han är, kommer inte medverka för att han tycker om sin flickvän så ofattbart mycket. Jag tror inte ni läsare kan förstå vilken kärlek Måns har för sin klubb. Att han då väljer att missa en lagfest för att göra någonting med sin trolovade är lika mäktigt som när Dumbo faktiskt fattar att han har stora öron.

Stort Måns, och flickan din måste vara en lycklig sådan!

På återseende

/ NB 18

Bloggen har nu gått från klarhet till klarhet. Det har alltså varit dags att fixa sponsorer. Vi tog givetvis upp kampen med GB. Har nu massa Piggeliner på väg och du har chans att vinna just en sådan.

Det finns söta människor och så finns det söta Gagnsingar. Rösta på din favorit i kommenterarutan och en piggelin kan bli din.



Tom Cruise?                           -                Jake the snake?



Heath Ledger?                             -           Gabbe "playboy" Rosén?



Woody Harrelsson?                       -           Erik "Woody" Axoi Ax?



Wilmer Valderrama?                    -        Kim "lille-brun" Ejebari?



Peter Griffin?                               -       Micke P?


På återseende,

/ NB 18