Heja Gagne

Som sades i Scarface 1983 ”Say hello to my little friend!” Jag syftar givetvis på min fellow - Tobias Back.

1989, året som luktade toalett. George Bush blev president, Irans andliga ledare behandlade profeten Mohammed respektlöst, Globen invigdes, Roxette toppade världen med hitten ”The look”, Burma byter namn till Myanmar, Christer Pettersson döms för mordet på Palme men frikänns samma år, en skogsbrand härjar i Kanada och Tobbe Back föddes.

Min lilla Fellow föddes i ett grått Sverige, i ett grått Gagnef, i ett grått hus, i en grå källare, på en svartvit film. Livet var redan från start väldigt enkelt för Tobias Back. Han fick maten serverad och sängen bäddad. När han några år senare började sitt enkla liv på kyrkskolan i Gagnef var han inte alls förberedd på det hårda livet som låg framför honom. På Gagnefs uterink fick ”den lille mannen” dagligen smaka på 88:ornas svettiga tacklingar. Detta gav honom, förutom blåmärken, blåtiror och stenskott på pappas bil, oerhört kvicka fötter. När tvillingarna Rosén, som på den tiden precis hade genomgått en behandling för sina siamesiska besvär, försökte tvinga med Tobbe ”kvicken” Back på en fotbollsträning var han väldigt skeptisk. 88:orna hade precis slutat på Kyrkskolan och Tobias hade längtat efter det tillfället att känna sig störst på skolan. Varför ge upp detta perfekta scenario för att spela fotboll?

Det dröjde inte länge innan Erik Ax började på Särskolan, till höger om kyrkskolan i Gagnef. Peter Ax, coach for the juniorlaget, skulle hämta sonen men fick syn på någonting helt annat. En liten pojke i pottfrisyr och hängselbrallor. En liten jävel som var duktig på att kicka bollen på låret. Hela 54 stycken! Räknade Coach Ax.  Peter släppte all fokus på en förvirrad Erik Ax som nu ranglade ut till parkeringen. Eriks smeknamn ”Servitrisen”, var redan då befogat. Erik, som tyvärr inte fattade någonting på den tiden, hoppade in i en annan bil och åkte iväg. Men det är en annan historia..

Peter hade fortfarande siktet på Tobias Back. Men det tycktes omöjligt att få med ”den lille mannen” i laget. Det dröjde tills Ingemar ”Ingo” Eriksson kom till laget med sin stora plånbok som Tobias fann kärleken till fotbollen. Tobias Back kunde nu försörja hela sin familj och hade därför en anledning att spela fotboll.

Tobias ställde fruktansvärda krav på klubben redan som 11 åring. Han skulle vara lagkapten, han skulle ha en veckolön som motsvarade Östansbos årsomsättning, han skulle få komma när han ville och givetvis skulle han vara den bäst betalda spelaren i hela Gagnef. Ingo ville nog säga nej, men tyvärr läste han inte kontraktet som han skrev under.

Idag hotas klubben av konkurs. Ekonomin gick åt helvete när Viktor Lundin och Jakob Johansson kom till klubben. Dessutom har Östansbo fått ett politiskt stöd för sin verksamhet och spenderar pengar hur som helst för tillfället.

”Vi tvingades höja Tobias Backs lön ytterligare eftersom vi har värvat två riktigt pengakåta jävlar!” Säger Sportchefen.

Vi tackar därmed Tobias Back för att ekonomin är dålig och för att vi måste jobba på Peace & Love under midsommarhelgen. 


På återseende.

/ NB 18