Heja Gagne

Rio de Janeiro, Queens, Tottenham, Rosengård och Moskogen. Alla länder har sina städer, alla städer har sina områden och alla områden har sina platser där jargongen är hårdare, uppfostran mer liknar kamratuppfostran från Jan Guillous bok ”Ondskan” och där man slår först och frågar sen. Områden, där lagar och regler aldrig slagit rot. Områden där ett brutet näsben är vardag, att tjalla är döden. Det här är historien om en pojke som gick från barfotaspring på Marockos marknader till förortens hårda liv i Leksands slumområde nummer ett. Ett liv som kom att bli en lek på liv och död, ett liv som utan fotbollen kanske hade fört honom till totalt mörker. Det här är historien om Kim Ejebari.

Som femåring kom han fraktad i en lagom stor koffert på en lagom stor båt till ett lagom stort land. Hans familj slog rot i Leksand och Moskogen där vår hjälte snabbt hamnade i fel kretsar och fick lära sig vikten av makt, våld och tillgångar i form av pengar, alkohol och cigaretter. Han började skolan där han redan efter ett par år blev lite utav en maffiaboss för de yngre barnen, klasskamraterna och träslöjdsläraren Leif.  När han var 10 år fyllda, hade hans ego ingen gräns, han började klä sig i skinnbyxor, uppknäppt skjorta, spanska läderboots, krucifix runt halsen, backslick och en, sedan några år tillbaka, redigt odlad mustasch. Det var till Kim man kom om man ville ”tysta någon” eller ha cigg och alkohol. Eftersom han hade en mustasch Stalin hade varit rädd för så var Systembolaget och tobaksavdelningen inga problem för den livsfarlige marockanen. Han sögs längre och längre ner i fördärvet och inte ens prästerna lyssnade till hans bikt, inte ens munkarna bad för honom. Det var vid denna tidpunkt som den legendariska tränaren Jasim Ceric dök upp och tog honom under sina vingar och visade honom fotbollen. Undertecknad minns fortfarande Kim Ejebaris första träning. Tolv år gammal, fortfarande med de spanska knähöga läderbootsen på och med en gudabenådad bollkänsla, visade han upp sig för fotbollsvärlden. Livet vände, nu var det kägeljonglering och fotboll som gällde.

Kims fotbollskarriär steg som, för att citera ”The Departed”, A twelve year old´s dick! Han växte snabbt ur Leksandskostymen och då var Brage nästa självklara steg. I IKB var han inte bara ett fotbollsfenomen, nej han var jagad utanför planen också. Inte av polisen den här gången utan av tjejer och långhåriga walesiska taxar. Han utsöndrade tydligen någon doft som fick både damer och vissa hundraser att bli som upptjackade kaniner. När Brages juniorlag inte längre var stort nog för Kim, blev nästa naturliga steg Gagne.

I kära grönvita Gagne har Kim kommit ner på jorden efter att Thor hotade med att tappa tvålen redan efter första träningen. Den förr så hårdhudade ungdomsbrottslingen från Moskogen har gått och blivit en mjuk kille som efter varje träning ger alla killar i laget en stor och varm kram, spelar bridge på Edshult var tredje torsdag och håller på att lära sig steppdans. På fotbollsplanen är han en kvick ytterback som allt som oftast går på överlapp, gör sin gubbe och gentlemannamässigt skakar hand med alla spelare två gånger efter matchen. Jag tror att jag talar för hela Gagne, när jag säger att vi är glada över att vägarna förde dig till oss och att du fortfarande är i livet efter den krångliga uppväxt du tvingats stirra i vitögat. Och de knähöga läderbootsen då? Jo visst, de sitter på än idag!

I came into rap humble, I don't give a fuck now
Serve anybody like niggaz who hustle uptown
Coke price go up, capsules come down
The D's run in my crib, I'm nowhere to be found
The bitch who hustle for me, they don't even stash tracks
They keep it on 'em, right there in they ass crack
When I don't like a nigga, I don't pretend to
I'll have the paramedics wrap your fuckin' head like a Hindu

Heja Gagne!

Måns Ullman #6