Heja Gagne

Vi inledde träningsveckan i söndags, där elva tappra grönvitingar snörade på sig läderdonen för att löpa amok över Holns gröna, härliga vidder.

Coach gick tämligen omgående ut med att det skulle bli en så kallad ”gristräning”. Truppen svarade att coach själv kan vara en gris, varpå vi gick ut och löpte den mytomspunna ”åttan”, tills alla trodde att de skulle blåsa lungorna ur bröstkorgen. Nåväl, nästan alla. Captain Berra Bergfors, även kallad ”jag-vinner-kenyanska-mästerskapen-i-maraton-när-jag-vill”, frågade i vanlig ordning varför vi alltid har så lång uppvärmning.

Tisdagens träning var något lugnare än söndagens, men troligtvis hårdare än att undertecknad tar sig ur sängen imorgon.  Vi gjorde upphopp. Förbannat mycket upphopp. Vi löpte runt koner. Förbannat många koner.

Sen spelade vi. Det finns två intressanta saker att förtälja kring detta. Det första var en match i matchen, mellan Måns Ullman och Niclas ”Bengan” Danielsson. Är du en inbiten grönviting så vet du att Bengan skulle sälja sin själ gratis för Chelseaframgång. Har du dessutom flitigt läst bloggen, så vet du att Måns nämnde Chelsea på ett, med en chelseasupporters ögon sett, minst sagt icke tillfredsställande sätt. Matchen i matchen handlade alltså mer eller mindre om liv och död, där Bengan var den store stygge vargen, medan Måns var det flyende lilla lammet. Lyckligtvis, tycker nog åtminstone de flesta, lyckades Bengan aldrig komma åt Måns. Hade någon klockat någon av Måns 110-meterslöpningar han tog med Bengan i bakhasorna så hade det förmodligen visat sig att inte ens en Anders ”Foppa” Forsberg under sina glansdagar hade hängt med.

Detta hamnade dock lite i skymundan. Med ungefär 10 minuter kvar av spelet haltar Emil ”Thor” Andersson av planen med smärtor in the stjärtmuskel. Hela laget stod som förstenade. Hur kunde det hända? Mr Unbreakable gick sönder. Det är ungefär lika sannolikt som att man inte blir blöt av att ta en dusch. Emil tappade dock inte sin auktoritet i och med skadan, så han sa åt ärslet att läka, och han var tillbaka i spel efter sisådär 3 minuter. Det skall också tilläggas att besvikelsen i de kvinnliga åskådarnas ögon var omisskännlig. Det var nog många av dessa som var beredda att offra mycket för att vara den som gav Emil den helande massage en vanlig dödlig hade behövt efter en sådan skada.

Heja Gagne!

Text: Erik Ax #7